22.8.2017 – min förlossningsberättelse

Det var en helt vanlig onsdagsmorgon (2.8.2017), dagen innan beräknad födsel. Jag och Minou hade övernattat hos föräldrarna IFALL att något skulle hända. Hade dock inga förväntningar eller förhoppningar om det, var mer inställd på att gå åtminstone en vecka över tiden. Vid halv tio plockade vi upp sambon från tåget. Av någon anledning bestämde han sig för att komma hem en dag tidigare än vanligt från jobbet. Jag upplyste honom redan då att jag hade lite förvärkar som kändes som lätt mensvärk, men att såna nog kan hålla på långt innan födseln lägger igång och att det nog inte var något tecken på att det var dags. Skrev också här om vår lugna dag hemma och min ”mensvärk”.

De svaga värkarna fortsatte genom hela dagen men var så lätta att jag fortfarande inte hade en tanke på att något verkligen skulle börja hända. Vid 17-tiden började jag besväras lite av värkarna och bad sambon komma hem från hallen där han var och jobbade, för att sysselsätta Minou lite grann. Sagt och gjort, han kom hem och de gick iväg ut en sväng. När de kom in tillbaka gick jag upp i sovrummet för att vila lite och började ta tid mellan värkarna. Trodde fortfarande att det bara var kroppen som lurade mig. Men vid 20-tiden när Minou skulle nattas hade jag så pass jobbiga värkar att jag måste andas mig ordentligt igenom dem. Messade svärmor om att hon nog eventuellt borde vara beredd på att komma över under natten, men att det antagligen bara var falskt alarm. Vid 21-tiden var Minou ännu vaken men jag började känna att det kanske nog var på riktigt nu och kunde inte koncentrera mig på att natta henne. Kände mig värdelös som inte orkade/kunde sjunga och klia på henne som jag brukar, så jag började böla. Då tyckte sambon det fick räcka och körde iväg henne hem till svärmor och svärfar istället.

Här ligger jag på soffan och vilar mellan värkarna.

 

Strax innan kl.23 ringer jag in till förlossningen och kollar hur läget är där. Jag berättar att jag har oregelbundna värkar som kommer med ca. 4-7 minuters mellanrum, men att de nog börjar bli ganska intensiva. De tycker att jag kan börja komma in då jag känner att det blir så pass ont att jag tycker att jag inte vill vara hemma längre. Vi har ju ändå en bit att köra (35min bilväg). Ungefär 45min senare bestämmer vi oss för att åka iväg.

00.30 checkar vi in på BB och jag visas till ett övervakningsrum, eller vad vi skall kalla det. Jag kopplas ihop med bälten på magen som mäter hjärtljud och värkarnas intensitet. Kanske något annat också? Vi blir lämnade ensamma och sköterskan ber mig ringa i klockan då jag vill ha något mer mot smärtan. Strax innan halv 2  börjar jag få sjuhelsikes ont och ringer på klockan. Jag frågar om hon inte kan kolla ifall jag alls är öppen, så jag vet vad jag skall ställa in mig på. Här var jag livrädd för att jag inte alls skulle vara öppen ännu och de skulle skicka ut oss i korridorerna för att promenera för att sätta igång det hela, som de gjorde sist. Men hon konstaterade att jag var 6cm öppen och att vi skulle flytta in i förlossningssalen. Fatta lättnaden! Det var alltså verkligen på gång på riktigt! Jag hade inte ens vågat förlita mig på att det faktiskt var riktiga värkar fram tills nu, eftersom vattnet inte hade gått innan värkarna började, som det gjorde med Minou.

Vi flyttade in i förlossningssalen (kl.01:30) och jag bad om att få epidural på en gång. Liksom sist dröjde det över 30min innan jag slutligen fick den och vid det skedet var jag redan 8cm öppen och började känna av krystvärkar. Men oj, vad skönt det var när den äntligen började verka. I tell you. Epiduralen är det bästa som hänt mig. Efter mina barn då. Jag lyckades vila en liten stund innan sköterskan kom in och bad mig sätta mig på en pilatesboll för att få babyn att komma lite neråt. Han låg fortfarande ganska högt upp. Där satt jag och vilade, hög på epiduralen, i vad jag uppskattar som ca.20min. Killen hade somnat i sin fåtölj så jag försökte också vila, men började känna mig så jädrans kissnödig. Ringde igen en gång in sköterskan och bad dem lossna på alla slangar så jag kunde gå och kissa. Kom in på toaletten men det ville inte riktigt komma något trots att det kändes som om jag skulle kissa på mig. Plötsligt släppte det och började rinna. Vad jag trodde var kiss inser jag nu i efterhand att antagligen var slemproppen som lossnade och vattnet som gick. För genast därefter började jag känna ett riktigt ordentligt tryck neråt och ett behov av att krysta. Skyndade ut från toaletten och sa ”Nu tror jag babyn kommer! Alltså den kommer på riktigt NU.”

Hoppade upp på britsen, och mycket riktigt var babyn på väg. Sköterskan kallade in förstärkning och sa att vi var redo att börja krysta. Krystningsskedet tog fyra minuter och krävde endast två krystningar, så var babyn ute! Då höll jag dessutom emot lite på order av barnmorskan, för att det inte skulle gå för fort. Men ut kom (kl.03:58) en skrikande liten kille på 50cm och 2980g.

Jag kände en sån glädje genast efter förlossningen, som jag inte trodde var möjlig. En sådan lättnad att det äntligen var över. Allt hade gått så bra och kroppen kändes fantastisk efteråt! Inga rupturer. Inga smärtor. Bara ren och skär lycka rakt igenom.

Familjen ♥

 

Continue Reading

22.8.2017 – Städrumba

Här drog städrumban igång genast på förmiddagen när jag hade fört Minou till dagis. Ni vet hur det alltid lyckas bli ännu stökigare innan man slutligen får allting sorterat och på sin plats, då man storstädar? Där är jag i alla fall just nu. När allt känns ännu stökigare än innan. Orka. Men jestas vad gött det skall kännas när alla skåp är genomstädade. Och innehållet hälften mindre. Här slängs det skräp för brinnkära livet må ni tro. Har gett upp hoppet om att tjäna några slantar genom att sälja på loppis. Nu åker allting raka vägen till insamling eller i soporna.

Tog en välbehövlig lunchpaus på Cafferiet tillsammans med kusinen efter några timmars städning. Men nu måste jag väl återgå till arbetet och försöka få någon ordning på torpet innan storsyrran kommer hem och stökar till ännu mer. Det finns få saker som ger mig sådan sinnesro som ett städat hem. Men vägen dit, den är banne mig inte smärtfri!

Continue Reading

21.8.2017 – En morgonhälsning

Godmorgon på er! Förde Minou till dagis innan frukosten -hon ville äta sin frukost där- så nu sitter jag och äter min egen i lugn och ro medan lillebror fortfarande sover i bilstolen. Så himla skönt att Minou tycker det är kul att vara på dagis igen. Det hade varit svinjobbigt om också det hade blivit en strid varje dag. Vi är inne i en ganska intensiv trotsperiod här nu där ALLT blir en kamp. Hon måste säga eller göra precis tvärtemot vad man säger hela tiden. Så det blir många gråt sessioner här per dag må ni tro.

Nu skall jag slänga mig på soffan och vila en stund tills lillebror vaknar. Sen får jag börja på med det där eländiga hjälpköket när det är dags för nästa tupplur. Åh, det glassiga hemmamamma-livet.

Continue Reading

20.8.2017 – babysteg framåt

Har varit ensam med barnen så gott som hela dagen och det har faktiskt gått riktigt bra. Det känns som att Minou börjar vara lite mer okej med lillebror nu (även om hon fortfarande säger att hon inte tycker om honom). Han fick till och med sin första puss av henne idag ♥

Dagens hit: Ståbrädan jag köpte till vagnen. Tack vare den tror jag vi kommer att klara oss utan syskonvagn.

Imorgon kör en ny vecka igång igen. Det betyder dagis för Minou och lite egentid för mig och lillebror här hemma. Har tagit som projekt att i babysteg börja redan upp lådor och vrår som förvandlats till gömda minor över åren och riskerar att explodera när som helst. Under helgen har jag t.ex fått lådorna i badrummet städade och sorterade med hjälp av korgsystem. En låda per dag var målet. Det är ungefär i den takten jag har möjlighet att jobba just nu. Näst på tur står skåpen i hjälpköket. De lär ju ta ungefär två veckor att städa upp då om tre badrumslådor tog två dagar, moahahaha.

Continue Reading

19.8.2017- fredag och lördag

Medan gårdagen var en riktig evenemangsdag för barnen (med barnen pratar jag om Sigge & Minou – babysarna verkade inte vara så värst imponerade av mitt och Elins programupplägg), så har den här dagen varit en riktigt slö dag inomhus. Men tillbaka till gårdagen. Vi började med ett besök på systers gård var barnen fick klappa katterna, mata kaninerna och kolla på hästar. Sigge vågade sig till och med upp på hästryggen! Minou vägrade, hon skulle minsann rida Pampas om hon skulle rida…

Efter vårt stopp i Svartå fortsatte vi vidare till HopLop i Lojo. Minou tyckte det var schuuukt kul som vanligt, även om hon mest bara höll till vid studsmattorna. På kvällen gick vi ännu på handbollsmatch och efter det var lillfröken väldigt färdig för sängen. Lillebror sov sig igenom samtliga evenemang, så han verkade som sagt måttligt imponerad…

Idag har däremot varit en väldigt lugn dag. Det har regnat största delen av dagen och jag och barnen har hängt i Karis medan sambon jobbat i hallen. Sov till och med en kort dagssömn under dagen. Det var magiskt.

Nu har vi precis kommit hem från en middag ute med ett par vänner. Är så färdig för sängen, men antar att lillebror kommer att vakna vilken minut som helst eftersom han nu är inne på sin fjärde sovtimme. Önskar mig en lika lång sömnsession inatt, tack.

Continue Reading

17.8.2017 – två veckor

Idag blir vår lilla sparv redan två veckor gammal. Helt otroligt hur fort två veckor gått även om jag tycker att största delen av den tiden hittills bara varit tung. Nu när jag börjar bli frisk, amningen äntligen börjar löpa något så när som smärtfritt och han överlag börjar kännas som en lite nöjdare bebis så känns tillvaron ändå lite ljusare. Han blir mer alert för var dag som går. Ögonen blir större och han iakttar en allt noggrannare. Och så blir han bara sötare hela tiden när han lägger lite hull på sig.

Något namn har han ännu inte. Vi har ända från början av graviditeten haft ett visst namn i åtanke, men så råkade det sig så illa att en bekant döpte sitt barn till just det för bara några veckor sedan. Hade det bara varit samma förnamn hade det inte varit så farligt, men nu är det så illa att han har samma efternamn också! Haha! Vad är oddsen för det liksom? Jag vet inte om man borde skratta eller gråta över eländet. Vi försöker nu i alla fall hitta något annat namn som vi båda skulle gilla, men banne mig vad svårt det är när man en gång ställt in sig på ett namn! Nå. Vi simmar vidare i det enorma namnhavet. Och hittar vi inget vi är ense om så får vi väl helt enkelt strunta i att det blir två med exakt samma namn i Raseborg (vi bor i alla fall i olika städer).

 

Continue Reading

16.8.2017 – fyra av fem

Den här tappre krigaren har nu tagit sig genom fyra sjukhusbesök på fem dagar, och nästan sovit sig genom samtliga. Vilken munter start på livet, haha. Jag är nu första dagen feberfri på en vecka. Hade ändå fått en tid till mammografi och labb i Lojo tills idag som jag var tvungen att sticka iväg på och syster var snäll och skjutsade mig (tack!). Alla testerna såg bra ut och infektionsvärdet är nu nere på 94. Så snart hoppas jag att detta elände ska ge med sig helt! Är så trött på att sitta inne dagarna i ända. Och att vakna genomsvettig mitt i natten i dyblöta lakan. Så kanske det här utvecklas till något annat än en sjukblogg småningom!

Så fort jag får ork och energi skall jag förresten knåpa ihop en förlossningsberättelse. Vet att det finns många som hatar dem -men också många som älskar dem. Men allra mest vill jag ha den nedplitad för min egen skull.

 

Continue Reading

14.8.2017 – Kvällsron

Aaah, lugnet som befinner sig i kroppen när äldre barnet somnat och det yngre ligger mätt och nöjd i sittern.

……………………………………………….

Tji fick jag, här blev det 60min amnings- och allmänt missnöjes paus.

………………………………………………..

Skall sova första natten (bortsett från allra första natten hemma) ensam med båda barnen och jag hoppas att lillebror visar sin storasyster respekt och inte skriker så mycket. Vi har hittills sovit på olika ställen, just för att inte störa varandra. Minou och Jocke har sovit uppe i sovrummet medan lillebror och jag sovit nere på soffan. Tyckte jag hade det enklare här nere var skötbord, toalett och allt annat finns lätt tillgängligt. Men nu skall vi alltså alla upp i sovrummet. Lite nervöst faktiskt.

Lilleman medan han ännu var nöjd i sittern.

Minou var första dagen tillbaka på dagis idag efter sommarpausen. Var lite orolig över att det skulle bli samma jobbiga avlämningar som det slutade med i våras, men det gick jätte bra och när det var dags att hämta så ville hon inte ens följa med hem! En sån lättnad – en grej mindre att känna ångest över. Hon kommer att vara där nu tre dagar i veckan. Både för hennes egen skull och för min skull. Jag tycker helt enkelt inte det känns bra att vara ensam hemma med dem båda barnen samtidigt i det här läget. Minou gillar fortfarande inte det faktum att hon fått en lillebror och att han ska bo hos oss, och att jag är tvungen att bära och mata på honom så mycket gör inte saken bättre. Så det känns bäst så här, att hon får lägga tankarna på lite annat än sin jobbiga lillebror några dagar i veckan och jag får ge lillebror den uppmärksamhet han förtjänar.

Och hur mår jag själv då? Jo tack, idag börjar jag känna mig lite mer mänsklig igen. Igår åkte jag iväg till Lojo på ännu ett sjukhusbesök efter att har vaknat upp med 39,5 graders feber efter min tupplur. När vi kom fram hade dock värkmedicinerna slagit in igen och febern var försvunnen, så jag blev hemskickad efter ett snack med läkaren. Idag har jag varit och gjort en uppföljning av infektionsvärdena igen och de är nu på väg åt rätt håll i varje fall. 129 visade det idag gentemot 161 i lördags. Vågar nästan tro på att infektionen börjar ge med sig nu, för ikväll tror jag mjölk”stockningen” som jag haft i ena bröstet gav med sig!

Nu skall jag njuta av kvällsmålet som jag fixade för två timmar sedan. Lillebror har inte gett mig någon ro sen dess. Inser nu att det tagit två timmar att få det här inlägget skrivet! Antagligen är det också väldigt rörigt med mycket skrivfel, men orkar inte ens korrläsa nu mera. Godnatt.

Continue Reading

12.8.2017 – en tur på jouren

Har haft nöjet att tillbringa den här lördagskvällen på jouren i Ekenäs. Ja, det var nästan ett nöje, för jag fick så himla bra och snabb service. Resultatet av besöket var där emot inte lika uppmuntrande.

Tack vare er som kommenterat här bestämde jag mig för att åka till sjukhuset och be dem ta några tester. Det visade sig att mina infektionsvärden var väldigt höga (eller jag vet inte vad som är högt, men 147 låter rätt högt om det borde vara under 10). Antagligen är det infektion i brösten. Lite svårt att veta säkert dock eftersom jag inte har speciellt ont i dem (eller någon annan del av kroppen heller för den delen) och amningen funkar bra. Men jag fick i alla fall antibiotika och skall fortsätta med värkmedicin tills febern går över. Så om några dagar borde det vara slut på detta elände!

 

Sista gravidbilden på mig, när jag testar wifi-funktionen mellan kameran och telefonen, några timmar innan vi åkte in till BB.

 

Nu skall jag försöka sova någon timme tills det är dags för nästa matpass. Hoppas ni har en lite trevligare lördagskväll! ♥

 

 

Continue Reading

10.8.2017 – När ljuset återvänder

Efter några turbulenta dagar börjar vi nu landa lite i vardagen tycker jag. Jag lär mig läsa hans kroppsspråk och känna av hans behov bättre för var dag. Har också börjat lära mig vad som håller honom nöjd då det tydligen kniper lite i magen ibland. Att gunga honom i sittern, ”tvinga” i honom nappen, ha honom liggandes på ett visst sätt… De där små knixarna som gör allt lite lättare. Det här har lett till mindre skrik här hemma och aningen mer tid för Minou. Det känns som om hon också börjar acceptera honom lite bättre. Hon är inte glad över honom, men accepterar läget liksom. Försöker ändå helt undvika att prata om lillebror eller ägna honom någon större uppmärksamhet då det inte är nödvändigt. Hon får ta upp ämnet om hon vill, då är det på hennes villkor.

Igår var vi ut till sambons morföräldrars stuga för att äta och fika. Där stannade Minou sedan kvar och badade några timmar extra medan jag fick besök och en god pratstund av Elin. Det är så roligt och skönt att jag har flera stycken på min vänner-lista som nyligen blivit flerbarnsföräldrar, som jag kan dela tankar och erfarenheter med.

Nej, Minou är självklart inte ensam där nere i vattnet. Hennes farmor står några meter längre ut.

Idag känner jag för första gången sedan hemkomsten att jag har lite mer energi. Till och med så pass att jag skall försöka ta itu med hushållet nu när Minou är hos sin farmor några timmar. Här dansar dammtussarna längs golven och tvättkorgarna svämmar över. Det skall vi försöka få ordning på under dagen. Sen skall jag också hämta ut några trevliga paket som fått vänta allt för länge på posten.

Continue Reading