22.8.2017 – min förlossningsberättelse

Det var en helt vanlig onsdagsmorgon (2.8.2017), dagen innan beräknad födsel. Jag och Minou hade övernattat hos föräldrarna IFALL att något skulle hända. Hade dock inga förväntningar eller förhoppningar om det, var mer inställd på att gå åtminstone en vecka över tiden. Vid halv tio plockade vi upp sambon från tåget. Av någon anledning bestämde han sig för att komma hem en dag tidigare än vanligt från jobbet. Jag upplyste honom redan då att jag hade lite förvärkar som kändes som lätt mensvärk, men att såna nog kan hålla på långt innan födseln lägger igång och att det nog inte var något tecken på att det var dags. Skrev också här om vår lugna dag hemma och min ”mensvärk”.

De svaga värkarna fortsatte genom hela dagen men var så lätta att jag fortfarande inte hade en tanke på att något verkligen skulle börja hända. Vid 17-tiden började jag besväras lite av värkarna och bad sambon komma hem från hallen där han var och jobbade, för att sysselsätta Minou lite grann. Sagt och gjort, han kom hem och de gick iväg ut en sväng. När de kom in tillbaka gick jag upp i sovrummet för att vila lite och började ta tid mellan värkarna. Trodde fortfarande att det bara var kroppen som lurade mig. Men vid 20-tiden när Minou skulle nattas hade jag så pass jobbiga värkar att jag måste andas mig ordentligt igenom dem. Messade svärmor om att hon nog eventuellt borde vara beredd på att komma över under natten, men att det antagligen bara var falskt alarm. Vid 21-tiden var Minou ännu vaken men jag började känna att det kanske nog var på riktigt nu och kunde inte koncentrera mig på att natta henne. Kände mig värdelös som inte orkade/kunde sjunga och klia på henne som jag brukar, så jag började böla. Då tyckte sambon det fick räcka och körde iväg henne hem till svärmor och svärfar istället.

Här ligger jag på soffan och vilar mellan värkarna.

 

Strax innan kl.23 ringer jag in till förlossningen och kollar hur läget är där. Jag berättar att jag har oregelbundna värkar som kommer med ca. 4-7 minuters mellanrum, men att de nog börjar bli ganska intensiva. De tycker att jag kan börja komma in då jag känner att det blir så pass ont att jag tycker att jag inte vill vara hemma längre. Vi har ju ändå en bit att köra (35min bilväg). Ungefär 45min senare bestämmer vi oss för att åka iväg.

00.30 checkar vi in på BB och jag visas till ett övervakningsrum, eller vad vi skall kalla det. Jag kopplas ihop med bälten på magen som mäter hjärtljud och värkarnas intensitet. Kanske något annat också? Vi blir lämnade ensamma och sköterskan ber mig ringa i klockan då jag vill ha något mer mot smärtan. Strax innan halv 2  börjar jag få sjuhelsikes ont och ringer på klockan. Jag frågar om hon inte kan kolla ifall jag alls är öppen, så jag vet vad jag skall ställa in mig på. Här var jag livrädd för att jag inte alls skulle vara öppen ännu och de skulle skicka ut oss i korridorerna för att promenera för att sätta igång det hela, som de gjorde sist. Men hon konstaterade att jag var 6cm öppen och att vi skulle flytta in i förlossningssalen. Fatta lättnaden! Det var alltså verkligen på gång på riktigt! Jag hade inte ens vågat förlita mig på att det faktiskt var riktiga värkar fram tills nu, eftersom vattnet inte hade gått innan värkarna började, som det gjorde med Minou.

Vi flyttade in i förlossningssalen (kl.01:30) och jag bad om att få epidural på en gång. Liksom sist dröjde det över 30min innan jag slutligen fick den och vid det skedet var jag redan 8cm öppen och började känna av krystvärkar. Men oj, vad skönt det var när den äntligen började verka. I tell you. Epiduralen är det bästa som hänt mig. Efter mina barn då. Jag lyckades vila en liten stund innan sköterskan kom in och bad mig sätta mig på en pilatesboll för att få babyn att komma lite neråt. Han låg fortfarande ganska högt upp. Där satt jag och vilade, hög på epiduralen, i vad jag uppskattar som ca.20min. Killen hade somnat i sin fåtölj så jag försökte också vila, men började känna mig så jädrans kissnödig. Ringde igen en gång in sköterskan och bad dem lossna på alla slangar så jag kunde gå och kissa. Kom in på toaletten men det ville inte riktigt komma något trots att det kändes som om jag skulle kissa på mig. Plötsligt släppte det och började rinna. Vad jag trodde var kiss inser jag nu i efterhand att antagligen var slemproppen som lossnade och vattnet som gick. För genast därefter började jag känna ett riktigt ordentligt tryck neråt och ett behov av att krysta. Skyndade ut från toaletten och sa ”Nu tror jag babyn kommer! Alltså den kommer på riktigt NU.”

Hoppade upp på britsen, och mycket riktigt var babyn på väg. Sköterskan kallade in förstärkning och sa att vi var redo att börja krysta. Krystningsskedet tog fyra minuter och krävde endast två krystningar, så var babyn ute! Då höll jag dessutom emot lite på order av barnmorskan, för att det inte skulle gå för fort. Men ut kom (kl.03:58) en skrikande liten kille på 50cm och 2980g.

Jag kände en sån glädje genast efter förlossningen, som jag inte trodde var möjlig. En sådan lättnad att det äntligen var över. Allt hade gått så bra och kroppen kändes fantastisk efteråt! Inga rupturer. Inga smärtor. Bara ren och skär lycka rakt igenom.

Familjen ♥

 

You may also like

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *