21.5.2015 – Min förlossningsberättelse

Min förlossningsberättelse är på inga vis något extra, men jag känner ändå att jag vill plita ner några rader om den för att sedan kunna se tillbaka på den om ett tag (när jag troligtvis glömt allt vad smärta heter).

 

Det hela började på natten mellan onsdag och torsdag. Klockan 03.30 vaknade jag av att nånting hände. Vattnet gick. Det kändes ju egentligen inte alls, gjorde inte ont på något vis. Så jag är egentligen förvånad över att jag överhuvudtaget vaknade av det. Det var mest som om någon dragit ut en propp och så började det rinna vatten. Skyndade iväg ner för trappan till nedre toaletten (nu efteråt kan jag ju undra varför jag inte valde övre toaletten som är betydligt närmare?) och försökte samtidigt väcka killen genom att kläcka ur mig ”jag tror vattnet gick nu, men sov vidare bara, vi ska nog inte iväg någonstans ännu” så lugnt och sansat som möjligt. När jag kom ner till toaletten forsade det en stor pöl ner på golvet. Ja, det var definitivt vattnet som gått.

Efter att har torkat upp efter mig och bytt till torra undisar ringde jag in till BB för att meddela läget. Jag hade ännu inga värkar, så de beordrade mig att åka in senast på fredag morgon (alltså ett dygn senare) om inte värkarna kommit igång innan dess. Jag gick tillbaka upp för att fortsätta sova, tänkte att det nog gäller att ladda alla batterier så gott det går innan det är dags. Tror ni jag fick sömn? Oonej. Hann inte ligga i sängen mer än en dryg halvtimme innan jag började känna av något som kändes som en svag mensvärk. Det måste vara en värk tänkte jag. Och visst var det värkarna som drog igång, men de var så svaga så det var ingen större smärta att klaga över. Runt nio tiden vaknade killen (hade själv då legat nere på soffan sedan halv 5 tiden) och då hade värkarna redan börjat bli lite kraftigare. Så att de kändes kan man väl säga. De var väldigt oregelbundna dock, så det var nog inte aktuellt att åka in på ett tag ännu, upplyste jag honom om. Så här fortsatte det hela dagen. Värkarna blev intensivare, men var fortfarande ganska oregelbundna. Ibland med 3-4 minuters mellanrum, ibland med 10 minuters mellanrum. Jag ringde in till BB en gång till under dagen, när jag tyckte att värkarna började bli lite tätare. Det visade sig att samtliga förlossningssalar var fulla, så de bad mig gå i en varm dusch och avvakta en stund till innan vi åkte in. Vid 16.30-tiden ringde jag in igen och frågade om det var okej att vi började komma. Fick klartecken, så vi packade ihop våra saker och hoppade i bilen. Via besiktningen för att registrera något fordon som killen köpt (mycket viktigt!) och vidare till BB.

När vi kom fram vid 17.30 blev vi emottagna av en finskspråkig barnmorska. Vi konstaterade att jag endast var 2cm öppen och sammandragningarna kom ännu lite oregelbundet, så hon skickade ut oss för att promenera en stund. Den promenaden gjorde susen kan jag säga. Nästan genast började värkarna komma med 2-3 minuters mellanrum och blev mycket intensivare. Vi promenerade upp till Lidl som ligger max 1km från sjukhuset och tillbaka, det tog oss knappa 2h… Mitt livs längsta och jobbigaste promenad. När vi kom tillbaka hade jag så pass ont att jag bad om någon typ av smärtstillande. En halv timme senare fick jag en spruta med någon typ av vätska att svälja, men den hjälpte föga tyckte jag.

Vi flyttade mig till en toalett bredvid förlossningssalen där jag fick gå i en varm dusch. Hade fått gå i badkar också, men valde duschen där jag kunde röra mig lite mer. Där satt jag på en gummiboll, varvat med golvet, i riktigt hett vatten i ungefär en timme tror jag. Det var en rätt så bra smärtlindring, men efter en timme var jag alldeles dåsig och nästan svimfärdig av det varma vattnet så jag bad om att få komma bort. Då var klockan 22 på kvällen och vi flyttade in till förlossningssalen. (I samband med detta bytte personalen skift och jag fick en jättehärlig svenskspråkig barnmorska som tog hand om mig.) Vid det här skedet var jag 5cm öppen och hade väldigt jobbiga värkar. Kände bara att jag ville börja krysta! Jag bad om epidural, och den skulle jag få. Tyvärr hade sköterskorna väldigt bråttom den dagen (som jag redan nämnde var förlossningsavdelningen full) så det dröjde över en timme innan jag sist och slutligen fick den. Då var jag redan 8cm öppen. Men guuudars, vad skönt det var när jag slutligen fick den. Värkarna ”försvann” nästan helt och jag kunde slappna av. De sade att jag kunde pröva sova ett par timmar efter detta, men det hela gick nog lite fortare sedan än de räknat med. För efter 1,5h ungefär var jag redo att börja krysta. Så allting förbereddes inför förlossning och en till barnmorska kom in för att hjälpa. Krystningsskedet tog endast 20 minuter och klockan 01.37 föddes vår lilla tjej.

Känslan efter det var obeskrivligt skön. Pinan var över och i famnen hade jag en jättesöt liten docka med massa mörkt hår ♥

IMG_2576  

Så här efteråt kan jag konstatera att värkarna var det absolut värsta med hela förlossningen. Det hela kändes liksom så himla utdraget, eftersom jag hade värkar hela dagen. Trodde det aldrig skulle ta slut. Visst var krystningsskedet också smärtsamt, men det gick ändå så fort så jag tycker inte det var närapå lika jobbigt.

Nu efteråt märker jag också att jag inte haft någon som helst tidsuppfattning sedan vi checkade in på BB! Jag var tvungen att lunta i anteckningarna över förlossningsskedet när jag skrev det här, för mitt tidsperspektiv av det hela är helt vridet. Men överlag hade jag väl vad som kan kallas en normal förlossning… Kan ändå säga att jag inte känner någon som helst iver över att klämma ut en till inom en snar framtid! Men jag vet att smärtan kommer att glömmas väldigt fort, för redan nu börjar minnena av den suddas ut…

 

You may also like

Inga kommentarer

  1. Alltså visst är det sjukt hur man tappade tidsuppfattningen? För min del bara flöööög tiden. Krystade ju t.ex. i över en timme men det kändes som typ 10 minuter, fast ju orken tog slut o sådär. Skönt att allt gick bra iaf! 🙂 Kram.

  2. Ja alltså jag kastade nog helt om vad som dröjde hur länge osv. Trodde det gick typ två timmar från att jag kom från duschen tills jag fick epiduralen, men det visade ju sig bara vara en dryg timme. Hade väl så ont då bara att det kändes som en eeevighet! 🙂
    Nå jo, min förlossning slutade ju liten enklare och lyckligare än din iaf… Men det ordnade ju upp sig jätte fint för er också till slut, vilket är det viktigaste!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *