Jag hade bara tänkt pina iväg mig på en kort 30 minuters springtur idag eftersom kroppen kändes tung och jag var trött efter jobbet. Och herregud,  om kroppen kändes tung innan så var det inget emot hur den kändes då jag äntligen kom iväg. Jag har aldrig känt mig så osmidig i mitt liv.
Ändå utmanade jag ödet och valde att utforska nya delar av förorten. Jag sprang iväg mot Västerby, och efter det har jag faktiskt ingen aning om var jag varit. Bara att jag på något vis, efter många funderingar om var jag egentligen var, kom in på en skogsväg som ledde mig tillbaka till bekanta trakter.
Thank God, tänkte jag då, och var nästan lite tacksam över att jag sprungit vilse. Annars hade det ju blivit en mycket kortare runda.