Det är väl ändå för typiskt. När jag nu är ledig och vill träffa vännerna över en fika är ingen på hugget. Antingen har de lämnat stan över helgen, dukat upp för familjemiddag eller så kalasar de på annat håll. Jag får väl ta min fika på egen hand. Hur patetiskt är inte det? Fast jag har ju i alltid mannen att falla tillbaka på. Han är aldrig sen att hänga på då det nämns ordet bakelse. Det är förvisso inget dåligt sällskap det heller!
Först tror jag ändå att jag skall sleva i mig en portion av makaronilådan som stektes upp i ugnen medan jag och sambon krigade oss genom en tung springtur i höstens hårdaste motvind.