Aldrig har det varit ett sådant projekt att ta sig till jobbet förr. Efter att ha packat upp, packat ner, flyttat och haft mig hela dagen börjar jag förbereda mig för jobbet ½h innan jag börjar. Jag duschar för första gången i nya lägenheten. Därifrån planerar jag att gå hem till gamla lägenheten en sväng för att snabbsminka mig och dra ett lager deodorant under armarna. När jag är klar att ge mig av hittar jag inte mina nycklar någonstans. Ganska fort inser jag att jag låst in dem i den gamla lägenheten. Typiskt nog är mannen på träning och kan inte hjälpa mig.
Tillsammans med nycklarna ligger även min telefon. Så, jag får alltså inte bara vara sminklös och lukta som en babian, jag kommer inte heller in på jobbet och kan inte få kontakt med någon.
Men jag promenerar in till stan och hoppas på att möta någon bekant att låna telefon av. Självklart ser jag inte ett bekant ansikte. Istället går jag in till butiken Urban A där många bekanta arbetar och får låna en telefon av dem. Därifrån ringer jag upp chefen som råkar vara den ända jag kan nummern till utan till. Fråga inte varför.
Han skickade en nyckel med sin lillebror som kom och släppte in mig efter ytterligare lite trubbel.
Så, jag hann öppna krogen i tid och sitter nu här än en gång och dödar tid.