Barnskrik på bussen.
Det sista jag vill höra på morgonen då jag helst har det lugnt omkring mig är barnskrik. Gråtande barn, i 2-3 års åldern, är det allra värsta. Just detta blev jag tvungen att utstå imorse. Naturligtvis sitter ungen på bänken bakom mig i bussen, till råga på allt.
Det är som att bli placerad inom 5 bänkars radie från en sur bebis i ett flygplan då man har en 10 timmar lång flygresa framför sig.
Förstår inte hur jag skall klara av att ha barn själv. Men då det kommer till egna barn lär man väl tänka annorlunda. Man älskar väl dem över allt annat och blir döv av allt gnäll. Eller så lever man i sin egen lilla bubbla, ignorerar och blir immun mot skriken. Och tror att ungen inte har ett fel i världen, den är felfri.
Om det finns en gud, låt mig få snälla och skrikfria barn.
(J: Klart jag följer med ut, men det betyder inte att jag skall dra huvu fullt, som ni:)
Kommentarer
Postat av: jesse
du vet väl att vi ALDRIG drar huvu fullt..:P neee,blir ingen karatefylla på fredan tror ja... nu iväg mot terminalen,så ses imoron med betongkeps :D
krämen
Postat av: lotta M
jag förstår dig precis Linda,jag blir också galen av barn som skriker ÖVERALLT..o föräldrarna står bara och gör ingenting fast ungarna typ spräcker trumhinnorna på folk.Huu:/
Postat av: linn
jag ska döda min ungi om den skriker så där, eventuellt kasta ut den ur bussen
Trackback
