Tänk om jag levde i New York eller annan storstad med annan kultur. Jag skulle troligtvis leva det äkta Sex and the city-livet med ett konstant dejtande. Det skulle väl vara rätt kul.
Sometimes. Sometimes not.                          
Jag har nu varit singel i snart 2 år. Gosh...
Känns som en evighet, men ändå inte allt för avlägset.
Som jag alltid sagt är jag nog ingen äkta singeltjej.
Jag föredrar förhållande. Men som läget ser ut nu
kommer det att dröja innan jag inleder ett förhållande igen.
Föga troligt att detta kommer att ske under min tid i Vasa.
Trots att jag skulle ha mycket att ge ser jag ingen möjlighet
att ens hitta tid. Okej, dålig ursäkt.
Men tycker jag har fullt upp hela tiden med skola,
jobb och träning.
Fast jag vet att man alltid hittar tid om man bara vill.
Men hur otroligt det än låter så har jag lärt mig trivas med
singellivet. Jag behöver tiden för mig själv. Jag uppskattar
den högt, faktiskt.
Men naturligtvis finns också stunderna då jag så gärna
vill ha någon vid min sida att dela allt med.
Jag känner också en liten press på något vis gällande
det här med män. Tycker jag börjar komma i sådan ålder
(med mina hela 20, snart 21 år) att det börjar bli dags att stadga mig så småningom.
Okej, nu hörde jag hur löjligt det där lät, dags att stadga sig
vid 20 års ålder... Men anyway känns det som att nästa man
jag stadgar mig med är den jag borde kunna tänka mig
leva resten av livet med. Skrämmande.

Hur skall man någonsin veta när man träffat den "rätta"?
Har ni någonsin känt så?