12.12.2018 – Senaste veckan i ett nötskal

Mycket har hänt sedan jag skrev sist. Jag har hunnit gå på en otroligt fin Dinnershow av Krista tillsammans med några av mina närmaste vänner i Helsingfors, jag har ätit god lördagslunch på restaurang KW, jag har varit på födelsedagskaffe hos svägerskan OCH. Jag har gått och brutit av korsbandet i ena knä…

Men en sak i taget. Om vi går tillbaka några dagar (nästan en vecka) till förra onsdagen och fokuserar på den ett tag. Den eftermiddagen lämnade jag av barnen hos mamma och pappa när arbetsdagen/dagisdagen var slut och hoppade själv på tåget till Helsingfors var jag skulle möta upp mina favoritdamer. Självklart var VR tjugo minuter försenade när vi slutligen kom till Helsingfors och jag fick en jäkla brådska att promenera hem till Krista, byta kläder och slänga lite smink i ansiktet innan vår taxi plockade upp oss.

Vi kom i alla fall i tid till showen och bänkade oss förväntansfulla vid vårt bord. Och vilken show vi bjöds på! Krista är faktiskt en otrolig entertainer. Hela uppläget var så himla bra planerat, showen var fantastisk och hennes ”tal” mellan numren var hysteriskt roliga. Allt i allo en jätte lyckad kväll. Tyvärr är min mobilkamera fortsättningsvis värdelös så det finns inget vettigt dokumenterat i den, men som tur har mina vänner lite bättre teknikgrejer så jag lånade helt kallt den här bilden av Nathalié.

Nästa dag dukade Malin upp brunch åt oss hemma hos henne, men jag och Elin hann inte ens smaka på hennes hemmagjorda dajmtårta innan vi fick springa för att inte missa tåget hem. Det är min enda och största ånger för det dygnet. Jag slår vad om att den var himmelskt god, eller va Malin?

Om vi sedan hoppar över den goda lördagslunchen och födelsedagskaffet på lördagen och går direkt vidare till söndagen. Matchdag. Allting var precis som vanligt tills jag plötsligt mitt i matchen kände hur knäet gav vika. Nedre delen av benet svängde åt ena hållet medan överdelen svängde åt andra. Och där blev jag på marken. Har aldrig råkat ut för något liknande förr men jag kände genast att det var något som inte stod rätt till. Åkte raka vägen från matchen till specialsjukhuset Dextra i Helsingfors där de är experter på idrottsskador. Läkaren kollade mitt knä och bokade in mig till magnetröntgen följande dag. Provsvaren bekräftade det jag var rädd för. Korsbandet av. Så nu väntar operation och 6-9 månaders rehabilitering.

Än så länge har jag faktiskt knappt hunnit fundera på vad det här egentligen innebär för mig själv de kommande månaderna. Just nu har jag bara fått ta itu med problemen det medför i vardagen. Det här skapar problem för så många andra än mig själv! Just nu kan jag inte ens sköta om barnen ordentligt. Minou klarar ganska långt sig själv och hon har hjälpt mig jätte mycket, men jag behöver båda händerna till kryckorna så jag kan inte bära Milton alls. Jag kommer inte upp och ned för trapporna till vårt hus med honom ens! Att sambon är i Spanien med arbetskollegerna underlättar inte precis situationen. Har fått stor hjälp av mor- och farföräldrarna med allting, men fortfarande är ju situationen förjävlig.

Detta kommer ju även att påverka vår södernresa i januari. Såklart. I vilken utsträckning vet jag inte riktigt ännu, men vi valde i alla fall att vänta med operationen tills efter resan. Förhoppningsvis kan jag röra mig utan stöd och kryckor medan vi är där.

Till råga på allt hade jag lovat sköta systers stall i februari när de åker iväg på sin resa, men nu kommer jag inte att klara det heller eftersom jag ska opereras just då! Det här ställer till allt så mycket att det inte är klokt. Har bara ett råd till er. Bryt inte korsbandet! Speciellt inte om ni har små barn hemma.

 

You may also like

6 kommentarer

  1. Jag har ju lite erfarenhet av korsbandsskador (haft på båda knäna). Eftersom du är vältränad så borde du kunna gå utan stöd ganska snart. Jag brukade linda knäet med bandage ganska hårt om jag visste att jag skulle stå och gå en längre period.
    Lönar sig att rehab träna knäet också före operationen (men det sa de säkert på Dextra)
    Södernresan i januari ska nog gå bra. Du kanske inte kan bära på Milton, men annars borde du kunna gå helt OK. Trappor nedför kan kännas instabilt, så var försiktig. Och såklart halt underlag är inte kul. Kallt på och håll benet högt om det sväller upp.

    Jag spelade t o m en säsong handboll i Sverige utan främre korsband genom att gymma upp muskulaturen runt och i knäet och med knästöd 😀 men inget jag rekommenderar. Nu har jag slitit bort allt ledbrosk som ska fungera som stötdämpare i knäet och därför är det slut på mitt handbollsspelande. Buu.

    Jag lider med dig.

  2. Men fy vad tråkigt😢
    Var rädd om ditt knä fram till operationen och håller tummarna för att det är hyfsat stabilt till resan.
    Kram!

    1. Ja verkligen, mycket dålig tidpunkt för något sånt här med tanke på alla omständigheter just nu..! Men bara att försöka göra det bästa av situationen. Vi ses till julen! Kram

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *