1.9.2016 – min syn på mammarollen

Kan du berätta lite om hur du känner mammarollen nu och hur du kände tidigare? Är det lättare nu? Kändes det som att du var för evigt fast i början eller var det endast lycka? Tittar du tillbaka på bebistiden och tänker att det var lätt som en plätt eller är det skönt med ett dagisbarn även om det säkert är svårt att släppa taget? Vad ser du fram emot medan hon växer upp? Vad har varit bäst/jobbigast? Hur har det förändrat dig och tycker du att du är på rätt spår efter DinoDina? Hon är så himla söt din flicka!

Den här kommentaren trillade in i kommentarsfältet för ett bra tag sedan och jag är väldigt glad att den gjorde det! Det var nämligen många frågor som jag själv aldrig riktigt tänkt på, så nu blev jag tvungen att sätta mig ner för att fundera och reflektera över mina egna tankar ordentligt. Sånt är nyttigt, kan jag lova er! Det gör nog gott för var och en att ibland sätta sig ner och fundera ordentligt igenom vad man egentligen tycker och känner om olika situationer. För oftast sveper ju livet förbi i så snabb takt att vi inte riktigt hinner stanna upp och reflektera.

IMG_1636

Även om Minou var planerad så kom det såklart som en chock när graviditetstestet visade positivt, en morgon i mitten av september för två år sedan. Det hela gick ju lite fortare än vi kunnat ana, om vi säger så. Men därefter hade vi faktiskt åtta hela månader på oss att förbereda oss mentalt, så jag vill nästan påstå att mammarollen började redan där. När man låg med huvudet i toalettstolen var det liksom lite svårt att tänka på annat än just henne.

När hon sedan föddes en solig dag i maj, så ändrades ju hela vår livssituation över en natt. Samtidigt som det var lite svårt att greppa att den här lilla personen faktiskt var vår och att hon hädanefter skulle finnas med oss konstant, så kändes det på något vis så självklart. Efter någon vecka undrade man redan vad man hade gjort med all sin lediga tid innan!

Vid den här tidpunkten hade jag ännu kvar min klädbutik (DinoDina), men jobbade såklart inte själv i den fysiska butiken eftersom jag var mammaledig. Jag skötte en del arbete till webbsidan hemifrån och tittade förbi i butiken med jämna mellanrum, men that´s it. Redan nu så började tankarna snurra kring vad jag skulle göra med företaget eftersom varken viljan eller möjligheten fanns att själv stå där sex dagar i veckan då mammaledigheten tog slut. Jag tycker om att arbeta, men att missa så mycket tid av sitt barns uppväxt kändes ingalunda värt det. De är bara små en gång, och den här tiden har varit alldeles ljuvlig, även om man inte alltid ser tjusningen i just det ögonblicket.

Minou har alltid varit ett väldigt lätt barn att handskas med. Alla pratade om hur jobbig bebisperioden är, men jag förstår liksom inte alls vad folk pratar om. Minou hängde alltid med överallt med gott humör, så jag kände aldrig att hon hindrade mig från att göra olika saker. Hon tog flaska bra, så att lämna bort henne några timmar var heller inget problem. Det enda som lite knäckte mig där i ett skede var hennes nattsömn. Under de mörka höstmånaderna var jag väldigt väldigt trött. Hade nära till gråten konstant, även om jag inte hade någon orsak till det. Jag var bara trött, helt enkelt. Ända upp till 10-11 månaders ålder var jag uppe med Minou 5-10ggr per natt. Hon sov så fruktansvärt dåligt. Och inte sov hon speciellt mycket på dagarna heller, oftast två tupplurer på 45min-1h. Jag fick ju heller aldrig någon avlastning med nätterna eftersom sambon var i Sverige stor del av tiden, och då han kom hem var han också trött och ville vila upp sig inför nästa arbetspass. Så jag sov inte en hel natt på ungefär ett år! Vi sover fortfarande inte hela nätter (hon drömmer mycket och letar efter tutten/nappen under nattens lopp), men nu handlar det om 1-2 väckningar per natt, så det känns betydligt humanare! Dagtid var hon dock så himla glad och söt och gullig, så man glömde bort de där jobbiga nätterna som väntade framför en efter varje dag. Dessutom visste jag ju aldrig när de dåliga nätterna skulle sluta och det gjorde hela situationen enklare att handskas med! Man levde i hoppet så att säga. Kanske nästa natt blir en bättre natt. Hade jag då vetat efter tre månader att det skulle hålla på i ytterligare 8 månader hade jag ju kanske blivit knäpp. Men i det här fallet var det nog ovetskapen som var räddningen.

IMG_3074

På frågan om det är lättare nu vet jag inte riktigt vad jag skall svara. Egentligen inte. Vi sover i och för sig bättre, men i takt med att Minou växer så kräver hon också mycket mer av mig. Hon testar mig hela tiden just nu, vilket oftast leder till gråt flera gånger per dag (som tur försvinner det dåliga humöret lika fort som det dyker upp). Men samtidigt ger hon mig så mycket kärlek. Och inget slår känslan av hur hon lyser upp när hon ser mig ibland, eller när hon kryper upp i famnen på mig för att mysa. Eller bara spontant kommer fram och vill ge mig en puss ♥

Så lättare kan jag väl inte säga att det blir, men definitivt inte tyngre heller. Det är bara väldigt olika situationer i vardagen nu jämfört med tidigare. Och alla skeden har haft sina positiva och negativa sidor (mest positiva dock)!

Jag har aldrig heller känt mig fast med henne. Hon har som sagt fått hänga med på det mesta och jag har kunnat träna och spela handboll som tidigare tack vare att mina egna och sambons föräldrar alltid ställt upp som barnvakt! Självklart faller mycket spontana grejer bort, som att sitta ute på någon terrass och dricka vin en sommarkväll eller gå ut och äta sent på kvällen. Men det är inget som stör mig märkvärdigt. Jag har inget stort behov av att springa ute på krogen varannan helg. Och händer det något speciellt så har vi aldrig haft problem att få barnvakt om vi ordnat det på förhand.

IMG_4109-001

Som jag sa tidigare så har alla perioder haft sin charm. Att hon numera är ett daigsbarn känns för tillfället jätte bra. Jag tror det gör både henne och mig lyckligare, att vi får komma ut från huset och se på lite annat än varandra. Minou gillar att vara på dagis och jag tycker det är en perfekt balans i vår vardag att hon bara är där tre dagar i veckan och resten hemma. När jag frågade henne vad vi skulle göra idag, på vår lediga dag, så svarade hon daaagis. Det tolkar jag som ett tecken på att hon trivs där.

När du frågar om jag själv känner att jag är på rätt spår efter DinoDina så måste jag svara ingen aning. Jag trivs ju jätte bra med mina studier i bokföring för tillfället, men jag har ändå ingen aning om vad jag vill göra i framtiden! Så jag är väl inte inne på något spår alls för tillfället känns det som, haha. Det positiva är att jag inte tar någon som helst stress över det här heller. Jag har alltid varit karriärsinriktad, men jag måste medge att känslan i kroppen just nu är mycket bättre än då jag jobbade med DinoDina. Nu har jag inget tungt lass på mina axlar som ständigt trycker på. Jag är mycket mer avslappnad och mitt psyke mår bra. Jag har väl insett att det faktiskt finns viktigare saker än jobb och pengar (även om pengar underlättar vardagen betydligt!).

IMG_4289

Det som jag ser mest fram emot när hon växer upp är vilken typ av människa hon kommer att bli. Vad kommer hon att ha för intressen? Vem kommer hon att umgås med? Sådana saker. Jag hoppas att hon alltid kommer att se mig som en nära vän som hon kan berätta allting för.

Vad som varit bäst och sämst så här långt är nästan omöjligt att svara på. Jag tycker ALLT har varit bäst (förutom hennes dåliga sömn, den har varit klart sämst!). Att jag haft möjligheten att vara hemma med henne så att vi har fått umgås och lära känna varandra. Att hon varit en så glad unge. Att vi har kunnat resa ihop hela familjen. Att jag haft flera mammalediga kompisar att umgås med den här perioden. Allt det här har varit bäst. Men allra, allra bäst är förstås att det var JUST HON som kom till oss.

You may also like

Inga kommentarer

  1. Jätteintressant! Och vad bra att höra att du inte upplevde det som en stor förlust med företaget. Livet går vidare och du får ta med dina erfarenheter på nya uppdrag 🙂

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *